fredagen den 10:e juli 2009

Fire Dance

Igår var jag på en spelning med The Pan I am. Hade knappt hört dem förut, men en vän tycker om dem och det räcker som skäl för att ta sig en titt.
Musiken kändes iallafall live halvsvår att kategorisera, poetiskt talade texter över tunga instrumentala partier blandat med mer rena melodier och indierockrefränger. Volym som golvar en. Kvantitet. En gnutta folkmusik, skumma ljud, trummande på plåtbitar.
Men det som lever kvar starkast i minnet är framförandet. Edward Eke är allt man kan önska sig av en frontman. En vilsen älva i grönt strålkastarljus som skakar i konvulsioner och det är obekvämt och alldeles fantastiskt på samma gång. Han leker med mikrofonen, med bandmedlemmarna, med publiken, står på bord, kastar ljus, hänger i taket. Och visst har det gjorts förut, får väl nästan räknas som klassiskt rock’n’roll – beteende nuförtiden, men jag har aldrig sett det så här. Kanske är det miljöns förtjänst, det blir sånna kontraster. Eller så låter jag bli att analysera sönder allt. The Pan I am förhäxar. Punkt.
Men så fort musiken tystnar är Edward en alldeles vanlig rar 20 – nånting pojke som helt oväntat avslutar konserten med ett ”That was it for tonight. I’m going for a wee.” Hur är det möjligt att så drastiskt förändra personlighet på en sekund?

Inga kommentarer: