torsdagen den 29:e januari 2009

Monsters monsters everywhere

Nu har jag läst ut Frankenstein. Som var lite annorlunda än jag trodde. Det är väl så med de flesta klassiska historierna, man har hört så mycket om dem att man tror att man vet vad som händer. Jag tyckte om den iallafall. Lager på lager-berättandet och att hela grejen att det var människorna och ytlighet som gjorde monstret till ett monster.

Different places

Det enda som är värt ett besök i Farringdon är Pure Groove. Tyvärr har den inte varit öppen sedan december och det har blivit några onödiga visiter där. Är det inte helgstängt så renoveras den. Annars är den delen av stan bara konstig. Det finns alldeles för mycket trafik och inga övergångsställen så det är svårt och farligt och tidsödande att korsa vägar. Jag har sett en sovande bil (se illutstration) för första gången sedan Brum (om ni minns det barnprogrammet). Och knivarna på Pizza Express är så slöa att det är en ren utmaning att försöka äta upp sin lunch.

(Någon hade alltså parkerat på fel håll och "huvudet" vilade på trottoaren. Hur kommer man ens på tanken? Eftersom hjulen var innanför linjerna är det säkert lagligt, men ändå. Krångligt. )

onsdagen den 28:e januari 2009

Mer och mer

Igår for Emma och jag runt i princip hela stan och gick i en massa skivbuktiker (men jag köpte ingenting som vanligt när det finns alldeles för mycket jag vill ha) och Ida flyttade hit. Vilket förhoppningsvis kommer få staden att börja snurra ännu snabbare.
Dessutom har jag fått veta att alla hjärtans dag inte kommer att bli ännu en tycka-synd-om-mig-själv-tillställning: vi ska nämligen på en The Cramps fetisch night. Wicked.

söndagen den 25:e januari 2009

Upp och iväg


Igår var planen att utforska Hampstead. Londons högsta punkt och området med stadens renaste luft. Det lite av en chock att komma ut från tunnelbanan och se en riktig uppförsbacke, annars är allt bara platt.

Hann inte få mycket mer än en glimt av platsen innan Emma ringde och frågade om jag ville fika. Men den lilla glimten var tillräckligt. Bara en sån sak som att det finns ett observatorium öppet klara helgkvällar. Och de som bor där tycker inte om förändringar och är tillräckligt rika och mäktiga för att få sin vilja igenom, så det finns mycket gammalt också. Finfint. I'll be back. Soon.

Vi möttes i Covent Garden, som jag inte heller besökt innan. Mycket folk förstås, men who cares när det bjuds på gammal hederlig gatuperformance. En man vars finaltrick var att ta sig igenom ett tennisrack. Det är på något sätt den ursprunliga formen av underhållning.

Efter några timmar på ett - kors i taket - folktomt café promenerade vi ner till floden, stod på någon bro och golvades återigen av skönheten i ett upplyst centrum och den lyckan över att faktiskt få bo här.

fredagen den 23:e januari 2009

Rainbows on the ground


Bäst hitills

Att gå vilse är det bästa sättet att lära sig hitta. Och irrat runt i East End, det har jag gjort en hel del. Gick runt alldeles lost i två timmar igår och det var inte första gången. Fötterna värker men jag vet hur man tar sig mellan Whitechapel och Brick Lane, mellan Aldgate och Old Street och det är allt som spelar någon roll.

Besökte först Royal London Hospital Museum som var en smula svårt att hitta men väl värt besväret. Elefantmannen bodde sina sista fyra år där och hans mask fanns utställd. Och det fanns lite Jack the Ripper-relaterat material för att läkare som jobbat där var inblandade i rättsundersökningarna. En hel del allmänt om sjukhusets tid. Det är fantastiskt hur mycket som trots allt hänt på två- trehundra år. Jag älskar platser med historia.

På kvällen blev det Hoxton Bar och Kitchen för första gången. Stället, åtminstone rummet där banden spelade, påminde en hel del om Storan i Göteborg vilket fuckade upp min hjärna lite. Väntade mig någonstans i bakhuvudet hela tiden på att se gbg-människor och höra indiepop. Lustigt hur man minns saker.

Istället var banden vi fick se An Experiment on a Bird in the Air Pump som har varit smått sönderhajpade den här hösten/vintern och jag gillar inte sånt men är det bra så är det. Mer grunge än goth, en smula Siouxsie, mörkt mörkt mörkt och den totala jämställdheten i att ”Fåglarna” hela tiden byter plats vid instrumenten utan att man förstår hur.
Electricity in Our Homes går knappt att dansa till för de är alldeles för bra. Tempoväxlingar hela hela tiden i låtarna som är föredömligt korta. Och jag tycker verkligen om att hela bandet sjunger. De känns unika. Att lämna publiken med en längtan efter mer är rätt.
Selfish Cunt däremot har en extremt karismatisk frontman. De är ganska gamla i gamet, fem år ihop vilket delvis förklarar folkmassan som faktiskt rörde på sig. Underbart. Londonpubliken är svårflörtad men nu vaknade de till och det var sceninvasioner och stagediving och den där fantastiska energin när precis allt går rätt.
Musikmässigt var det nog bästa kvällen sen jag flyttade till London.

torsdagen den 22:e januari 2009

Moviestar?

Jag såg världens vackraste pojke på skolgården (av alla ställen men antagligen var det någons storebror) när jag hämtade upp Francis igår och om mitt liv hade varit en film hade något hänt som tvingat oss att börja prata med varandra. Nu vågade jag inte.
Å andra sidan, om mitt liv hade varit en film skulle resultatet av blodprovet från förra veckan säkert varit att någonting var fel. Men när jag kämpade emot min telefonskräck och ringde imorse sa de att allt var helt normalt. Ett av få tillfällen då man vill att saker ska vara det. Tack.

onsdagen den 21:e januari 2009

How to spend your time

Ett av mina mål för året är att komma på något lika fint som det här:

Write Me Stories

Black Cab Sessions
(Jens Lekman och Daniel Johnston är extra sevärda.)

Ukulele Sessions

www.99matters.de/

What is really important to you?

De här sidorna får världen att kännas som ett trevligt ställe. Särskilt den sista är intressant.

Vet du vem i musiksverige som är allra bäst på att laga mat?


Fniss. Typiskt exempel på så dåliga vitsar att det nästan blir bra. PSL är en av mina favoritunderhållningar tråkiga dagar som denna.

tisdagen den 20:e januari 2009

Up the river






pursuer

Igår blev jag rädd för första gången i den här stan och det mitt på eftermiddagen. Promenerade längs med floden och möter en man som frågar om jag har ett pund över. Av principskäl ger jag inte pengar eftersom man aldrig vet vad folk ska ha dem till (köper iallafall The Big Issue ibland)och svarar därför nej. Fortsätter gå, hör ett släpande ljud och inser att mannen följer efter mig (han haltade lite). Jag ökar tempot lite vilket han också gör och mitt hjärta börjar slå i hundratio. Såg inte en annan levande varelse någonstans sa lättnaden var extremt stor när jag kom ut på affärsgatan och kunde försvinna bland allt folk.
Antagligen var alltihop paranoia men det där släpande ljudet freakade ut mig.

fredagen den 16:e januari 2009

The words won't co-co-co-come out right

Jag vill berätta om veckan på ett sätt som gör den rättvisa. Men det vill sig inte. Orden fastnar, fingrarna snubblar på tangentbordet. Inga bilder har jag heller. Fotolusten har inte infunnit sig och det är så mycket lättare att inte släpa på en stor kamera.
Emz och Carro är iallafall sötaste paret. Cafe 1001 igår var nog veckans mysigaste stund. Låt oss hoppas att vi aldrig blir för gamla.
Såg några bra band på Vibe Bar efteråt, Brick Lane in my heart forever. Som Ex lion tamers. Och S.C.U.M förstås, de lyckas verkligen med både soundet och det visuella. Dessutom fick vi gratisgrejer och det var trevligt folk där, jag tycker om kindpussvanan alla bandmänniskor verkar ha.

onsdagen den 14:e januari 2009

Doing all the things that wouldn't make my parents proud

Caroline kom fram till good old albion den här gången vilket är anledningen till min bloggtorka. Har inte haft mycket tid över till sånt helt enkelt.
Orkar inte gå in på vad vi hittat på i detalj just nu, men det har mest varit himlans trevligt hitills. Jag är inte så bra på att få saker att hända, tur att mina vänner är det.

lördagen den 10:e januari 2009

Friends and food

Jorunn är tillbaka från Sverigesemestern, likaså fredagsfilmkvällarna (Lady och Lufsen sågs igår, lovely. Förutom att vi inte kunde komma på vilket årtionde den utspelar sig under.) och helgluncherna.
Caroline kommer sent ikväll, om allt går som det ska med flyget, och stannar nio dagar. Som förhoppningsvis ska fyllas med äventyr, livemusik, utekvällar, alkoholdimma och det oväntade.

Crepe Parisienne. God mat, färskpressad äppeljuice, trevligt sällskap.
Mitt absoluta favoritställe, so far.



fredagen den 9:e januari 2009

Fredagssång

The Honeycombs - Have I the Right

The Revolution Continues

Jag kan ingenting om konst, men saker som ger en gåshud, kittlar ens fantasi och freakar ut en måste vara bra, right?
Idag stod The Saatchi Gallery på schemat. Just nu visar de ny kinesisk konst och det var som att kliva in i ett annat universum. Surrealistiskt. Särskilt som jag var där precis när det öppnade och kunde gå runt ensam i de flesta salarna.

Inbillade mig hela tiden att den här mannen skulle resa på sig. Stannade inte länge i det rummet...
Världen vore en smula intressantare om det verkligen fanns trehövdade monster.
Passade också på att leta upp Oscar Wildes gamla bostad när jag ändå var i krokarna.

torsdagen den 8:e januari 2009

Vardag

Idag började Francis skolan. Känns skönt att komma in i de vanliga rutinerna igen. Att veta på pricken när jag är ledig. Att gå upp samma tid varje dag. Det känns en smula tråkigt, men jag mår helt enkelt bra av struktur.

Även om det det finns värre saker att göra än att spela tv-spel i stort sett hela tiden som vi umgås. Det är på tiden att jag utvecklar de skillsen.

Time stop for no man


tisdagen den 6:e januari 2009

Song of the day



Fel årstid och så, men I love it.
Annat ointressant: jag har klippt mig, för äckligt mycket pengar. Det är inte alltid som spontanitet lönar sig.

måndagen den 5:e januari 2009

Shut up! You're not supposed to like us.

Rubriken var gårdagskvällens höjdpunkt. (På Old Blue Last). Samt konversationen med en pojke från Andorra av alla ställen. Som bara var på semester, tyvärr. Det är svårt att hitta någon att umgås med regelbundet när alla jag börjar prata med inte bor här/flyttar härifrån. Men hur ser man sånt på folk? Det går ju inte.

Följde med Ann till hennes gym idag, hon hade några gästbiljetter. Det bästa var att få en riktig dusch (istället för bad) för första gången på snart två månader.

söndagen den 4:e januari 2009

?

Det här är konstigt. Jag har lekt med Emma, vi besökte den-inte-så-lokala-puben i Kensington, drack två mexikanska öl vars namn jag tyvärr redan glömt ("like Corona but better" för att citera bartendern) och jag är mer påverkad än vad jag borde vara.
Frågan är om jag ska fortsätta utekvällen på egen hand, eller bara stanna hemma och typ... sova.
Vet inte vad jag känner för, hej beslutsångest.

Politeness

Londonbor är så artiga. De ber alltid alltid om ursäkt när de går in i en, mycket trevligare än den svenska motsvarigheten "oj". Extra fint en sån här vecka, när jag varit lite för mycket ensam. Då går ett sorry sweetheart rakt in i hjärtat.

fredagen den 2:e januari 2009

River


Promenad längs med Thames tidigare i kväll, det har jag alldeles missat innan. Nära och bra, vatten fungerar alltid.
Annars bara rastlöshet, att inte göra någonting för länge har den effekten.
Och det känns dumt att slösa bort en ledig fredag.

Twin Peaks

Reafyndade första särsongen av Twin Peaks igår. Hade tänkt spara den till barnvaktskvällarna men om inget dyker upp lär jag titta igenom hela i helgen.
Det ska bli skönt nästa vecka, när det vanliga livet börjar igen. Slut på mellandagar och händelselöshet.



Efter att ha sett pilotavsnittet vill jag vara Audrey Horne.