tisdagen den 30:e juni 2009

The flu attacks

Vad party att få hem ett brev från pojkens skola där det står att ett barn där har fått svininfluensa och tretton andra har fått gå hem med influensaliknande symptom. Trots att jag försöker vara kritisk till alla former av mediapanik och trots att det är några månader sedan det blåstes upp blir man berörd så fort det händer nära en själv. Förnuftet säger att risken att drabbas är liten när de sjuka barnen inte ens är i samma årskurs, men skräckpropagandan har satt sina outplånliga spår. Kommer garanterat gå och känna efter lite extra de närmsta dagarna (Har jag feber eller är det bara värmen? Verkar Francis frisk?) och panika lite varenda gång någon nyser.

måndagen den 29:e juni 2009

#180

Väderleksrapporterna är lite väl ospecifika, tydligen ska det bli mellan 18 och 30 grader dagtid den här veckan.

Och om man inte kan slita sig från datorn för att bra låt efter bra låt spelas upp - måste bara höra den här också - då är det nog dags att investera i den där mp3 spelaren.

söndagen den 28:e juni 2009

Resumé

Luften är klibbig av värme vilket inte direkt underlättar söndagsdeppen. Det åskade lite och föll tunga droppar igår men ett riktigt ösregn behövs, jag vill kunna andas.
Förhoppningsvis botas den om en stund då det är dags att vandra ner till en av kvarterspubarna. Den som visar film på söndagarna. Ikväll spelas Gudfadern och nu ska ännu ett hål i min alltför stora filmerna-du-måste-se-lucka täppas till.

Veckan har varit bra. I små drag har det virkats och träffats folk och jobbats och festats och lekts och hittats cafeer som säljer riktig glass.
Och jag har lyckats vinna en tävling igen. En biljett till Jamie T (och Slow Club som förband, hurra!) på Itunes festival nu på onsdag. Gratis är gott.

tisdagen den 23:e juni 2009

Det är Herr Gris för dig, pysen

Titta! Mitt allra första virkade gossedjur.
Egentligen har han varit nästan klar i flera veckor, bara saknat synen och idag fick jag äntligen tag i knappögonen. Och lite mera garn, efter mycket om och men. Shepherds Bush vimlar av som-hämtat-ur-tusen-och-en-natt-tygaffärer (och tunnelbanestationer, men det är en annan historia) men vill man pyssla med något som kräver plastpinnar istället för nålar fanns inte mycket att hämta.

måndagen den 22:e juni 2009

Stop me if you think you've heard this one before

Dagar som den här när enda minuterna man lämnar huset är promenaden till och från Francis skola är lycka att hitta en Smiths - spelning från 1985 i P3 Lives 30 - dagarsarkiv.
Att slösa tid känns - felaktigt - mer dekadent än något annat.

söndagen den 21:e juni 2009

Midsummer

Midsommardagen förvandlades till midsommarafton och var så traditionell som det kan bli.






fredagen den 19:e juni 2009

Would like to meet

Kontaktannonserna ovan kan väl inte vara seriösa?
Det enda som väcker tvivel är att annonserna under de andra rubriker var på riktigt.

Happy Birthday my dear friend

Det är midsommar idag. Men jag ska inte fira förrän imorgon. Istället tillägnas dagen min katt som uppnår den vördnadsfulla åldern sju år.

Grattis Yatzy!

onsdagen den 17:e juni 2009

Last couple of days

THEE VICARS VAR SÅ BRA IGÅRKVÄLL ATT JAG MÅSTE UTTRYCKA MIG I VERSALER. VI BLEV FÖRFLYTTADE TILL 60 – TALET (I JUST WANNA STAY LIKE THIS ALL NIGHT) OCH I SLUTET EXPLODERADE HELA RUMMET OCH FÅR MAN LONDON ATT DANSA SÅ ÄR MAN FANTASTISK. (En av få saker jag inte gillar med den här staden. Folk är så blasé. Jag vet inte hur många spelningar jag sett sedan jag flyttade hit – ett femtiotal är en ganska vettig gissning – och jag kan räkna de där symbiosen mellan artist och publik fått allt att försvinna upp i rymden på ena handens fingrar.)
Annars då? Min kropp måste hata mig och de senaste dagarna har det varit ömsesidigt. Utmattande förkylningar, skumma utslag och blåmärken. Därför har jag varit duktig och åkt hem när det är som roligast. Efter en egentligen lite för kort stund på inflyttningsfest hos Emma och Caroline, efter spelningen igår trots en eventuellt lyckad fortsättning med vänner och turistande svenskar. Istället blev det hoppsasteg till tunnelbanan med fånleendet på läpparna. Jag vill vara adrenalinhög jämt.

söndagen den 14:e juni 2009

Planning

Min sommar ser ut att ordna upp sig. (Eftersom Francis går i skolan fram till juli börjar den inte förrän då).
Mitten av juli: Familjen hälsar på
26 juli: 1234 Shoredich festival
2 Augusti: Field Day
15 - 19 augusti: Besöka Jennika på Irland
5 -6 september: Offset festival
Känns fint att kalendern inte är tom längre.
Och den allmänna röran av parker, utekvällar, konserter, besökare, nya städer. Jag längtar.

Sparkling new

Jag gillar inte min nya dygnsrytm. Ramla i säng vid elva, vakna vid sju. Vart tog nattdjuret vägen?
Däremor tycker jag om min nya favoritläsk, namnet har tyvärr försvunnit. Men det var som att dricka bubbelgum. Himmelskt, i lagom mängd.

fredagen den 12:e juni 2009

Dino

Idag har jag lärt mig att lycka kan vara att ligga i en dubbelsäng mellan två sjuåriga pojkar och titta på och disskutera Walking with dinosaurs. Sleepovers är det mysigaste som finns.

Smile crocodile

Fast egentligen klagar jag inte, det RIKTIGA livet fungerar alldeles alldeles utmärkt. Och det är ju det som spelar roll.
Har umgåtts kort men intensivt med många människor och hej jag har faktiskt ett socialt liv igen
Såg Hatcham Social igår, på tiden. Jobb och annat har alltid kommit ivägen förut. De är ett introvert band live men det fungerar för det är fascinerande att studera alla som lyckas skapa sina egna världar. Pop kryddat med postpunkreferenser ala Josef K och Echo and the Bunnymen och ett av årets hitills bästa album i ryggen, klart det var bra. Snap my hands (jag lyckas aldrig minnas vad den heter på skivan) var bäst. Min favoritsång visserligen så jag kanske var lite partisk. En fin avskalad verision av någon låt, kanske Sidewalk, fastnade också. Mellansnack verkar vara en bristvara i London just nu - är Blah blah fucking blah genialt eller bara idiotiskt - men det är antagligen lika bra att låta musiken tala.

I die a little bit

Töntvarning på det här inlägget men idag är ingen bra dag ur musikhjältesynpunkt.
Sms från Caroline: Ida SKREV precis: Caroline ring mig joshua von grim på ox st. Hela bandet med.

Och den här trailern:


Och jag vet hur äckelklyshigt det här är men BD betydde faktiskt allt ett tag. Min musiksmak har brett ut sig och utvcklats en hel del sedan dess men de var en av de första stora kärlekarna och det glömmer man inte.
Som det ser ut nu kommer jag inte få se den i december, när den släpps på dvd. Aj. Funderade seriöst i två sekunder på att fejka en begravning, bara för att kunna åka hem till premiären, men nej, man gör inte så. Att vara vuxen är att stå för sina handlingar, ta konsekvenserna och jag valde London, den där gången i oktober. Vilket jag egentligen inte ångrar en sekund. Men mitt tonårshjärta gråter.

torsdagen den 11:e juni 2009

Take me to the seaside

Förresten, åh vad jag cravar det här:

Cocoanut Grooves album och möjligheten andas havsluft, bada, åka båt anytime. Brighton nästa?

#165

Staden är i småkaos igen, tunnelbanestrejken ställer till det rätt rejält. Har tack och lov inte haft något behov av att ta mig någonstans än och därmed inte ens upplevt något av problemen live, men känner ändå medlidande. För det finns nog inte mycket som skapar mer i-lands-irrititation än icke fungerande kollektivtrafik.
Ganska mycket roligare är att Caroline har landat, för gott förhoppningsvis. Och jag är lika imponerad som vanligt, över folk som har förmågan, modet, att bara göra. Flytta hit utan jobb och boende, utan trygghet. Hoppas det går bra.

tisdagen den 9:e juni 2009

We're all mad here

"Would you tell me, please, which way I ought to go from here?"
"That depends a good deal on where you want to get to," said the Cat.
"I don’t much care where--" said Alice.
"Then it doesn’t matter which way you go," said the Cat.
"--so long as I get SOMEWHERE," Alice added as an explanation.
"Oh, you’re sure to do that," said the Cat, "if you only walk long enough."
Alice's Adventures in Wonderland, kapitel 6

måndagen den 8:e juni 2009

My wonderland, not only Alices

Om man bara varit född brittisk, rik och supersmart. Oxford var en saga.
Bara en sån sak som att servitören på Pizza Hut pratade mer överklassengelska än jag hört sedan jag kom hit.
Mina bilder gör inte staden rättvisa någonstans, hela citykärnan består av storslagna gamla byggnader, men ändå. Ett litet smakprov.


Museet som inspirerade Mysteriedepartimentet i Harry Potter.





En plats där både Lewis Caroll, Tolkien och C.S. Lewis studerat, den måste innehålla iallafall en gnutta magi.

lördagen den 6:e juni 2009

To tired to think of a title

Jag skulle kunna vänja mig vid det här. Att komma hem och inte behöva smyga fram av rädsla för väcka någon.
Camden Rock var slutsålt det också - oops - så det blev Romance, Ulterior och White Rose Movement som fick stå för kvällens underhållning. Arenan låg i ett köpcenter av alla ställen. Det var okej. Inte värdelöst, inte fantastiskt. Men väl värt ett försök. Vad som inte har varit lika roligt den här helgen var att upptäcka att se band jag trodde att jag gillade och inse att jag inte känner igen en enda sång. Att man inte har den blekaste om vad som hänt det senaste halvåret. Skärpning!
Nu: Film halva natten, bara för att jag kan. Eller kanske ensam-disco.

This is your hour

Att vara helt slut i kroppen dagen efter en spelning är alltid ett bra tecken och jag kunde knappt stå på benen i morse. Gårdagens Horrors-gig var med andra ord mycket mycket bra. Det märks att de turnerat i en månad nu, det var tajt och bra och mer liv och rörelse överallt på scen jämfört med Rich mix. Först spelades nästan hela nya skivan, sedan Sheena, Count in fives och (i en verision som var väldigt rolig att dansa till, mycket pauser) Gloves som extranummer. Fungerade riktigt bra att dela upp det så. Det enda negativa jag kan komma på är att Sea within a Sea fortfarande inte riktigt fungerar live. Både introt och outrot är för långa. Jag har verkligen inget emot uppbyggnader i väntan på klimax, men det blir för mycket bara.
Gillade man deras gamla sound mer fungerar de nya sångerna bättre live än på skivan, när produktionen försvinner är det lättare att höra mer av bandet de var för två år sedan, särskilt i New Ice Age som känns som en brygga mellan det gamla och det nya soundet.
Fick ett gåshudsögonblick där, när Faris ylade The Agony i refrängen, samma sak i romantiska Who Can Say men på ett annat sätt. Och hans signaturmoves - uppsträckta armar, det är helt enkelt galet snyggt. Roligast är ändå att titta på Rhys. Ingen rör sig som honom på en scen. Den tomma tomma blicken och dansandet, det fascinerar. Och ihop med Joes trummande, Joshs miljontals pedaler och fantastiska ljud, Toms melodier, perfektion, herregud vad jag tycker om det här bandet.

We always have to pay

Aldrig ska man få vara riktigt nöjd. Det blir inte bättre än så här har jag tänkt sen jag kom tillbaka från Sverige och det är klart att det kräver sitt pris, alltid får man betala. Tappade bort min engelska mobil under Horrors-spelningen och jag var inte ens full. Så det roliga tog slut redan vid tio, det bidde inget efterparty, bara mobiljakt. Men jag tänker välja att inte låta det förstöra allt. Numren går ju alltid att få tag på trots allt, och en ny telefon behöver inte vara särskilt dyr heller. Det löser sig. Spelningen skriver jag om imorgon, när allt fått sjunka in.

torsdagen den 4:e juni 2009

Hurra

Jag fick biljetterna, tralala. Vilken kick.
Och jag har äntligen tagit mig lite tid att lyssna på lite "ny" svensk musik, förra helgen väckte behov efter örongodis på modersmålet.
Bäst hitills är Skriet, de känns och det är, trots allt, det som betyder något.

The hunt of the missing ticket

Biljettjakten går vidare, kom precis på att e-bay existerar. Snart ska jag buda på 2 biljetter till bra pris där och hålla tummarna för att jag hinner få dem. Nervöst som sjutton, inte alls bra för mina naever, som Emelie och jag brukade säga.

Fick äntligen svar från Offset också, att bli funtionär där verkade inte vara några problem alls. Ska bara fylla i ansökan och skicka tillbaka. Det lär ju ta ett tag dock, hatar alla former av sånt, lägger ner alldeles för mycket tid och energi. Kan sitta och formulera om en mening i en kvart och det blir aldrig bra ändå.

onsdagen den 3:e juni 2009

Planering

Med lite flyt blir det här bästa helgen musikmässigt sen Popadelica. Var dålig på att gå på spelningar förra månaden, dags att ta igen det lite. Familjen åker bort, vilket innebär att jag får fredag ledigt för ovanlighetens skull. Det ultimata vore att se Horrors, men det är slutsålt och jag jagar biljett som sjutton just nu. En tjej på last.fm ville ha 40 pund för sin, men jag vägrar betala nästan fyra gånger utgångspriset, rena rånet. Det kommer säkert ändå sluta med ett desperat frågande efter a spare ticket till vilket pris som helst i kön utanför arenan hela kvällen. Har en plan B och C också, om det skiter sig totalt, men saker har en tendens att ordna upp sig bara man vill tillräckligt mycket.
Lördag blir det nog Camden Rocks, om inget intressantare dyker upp. En massa band spelar, men det mest lockande är Pete och Carl, först var för sig och sen, antagligen, tillsammans, det vore inte fel. Särskilt efter måndagens halvfiasko.
Söndag ska jag till Oxford med Jorunn. Lär mest bli Harry Potter-sightsing.

tisdagen den 2:e juni 2009

Not his fault this time

Ann kom hem strax efter att jag lagt Francis igår så jag spontanåkte till The Den, en ny klubb som hade premiär där Peter Doherty spelade. Insläppet var helskumt, ingen logik alls i det hela och redan där dog kvällen en smula.
Väl inne var det fint i alla fall, helt okej musik, fullt med folk, heliumballonger och en liten liten scen, vackert dekorerad med en röd skinnsoffa och Union Jack. Pete gick på inte alls mycket försenad, såg ut att vara i fin form och drog igång med Killamangiro. Precis i slutet av låten pajar hela ljudsystemet, förutom gitarrförstärkaren. Pete kör på i någon smått absurd karaokeverision, tar i som sjutton i sisådär fem hittar som publiken sjunger med i. Jag stod åtminstone tillräckligt nära för att uppfatta ett ord här och där. När problemet inte löser sig får han gå av, det funkar ju inte. Sen får vi stå där i en halvtimme innan de kör upp oss en våning där det också finns en scen, med mic. Där står vi en timme till innan någon plockar bort mikrofonen, uppenbarligen blir det inget mer. Värdelöst, arrangörerna får dagens ris. Hatar att inte få information. Och minst tre timmars för lite sömn i natt till nästan ingen nytta, inte bra.

Excellent choice

Nu har jag gjort min plikt som svensk medborgare, eller kanske snarare utnyttjat mitt privilegium. Var nämligen och sista minuten röstade i europeiska parlamentsvalet i förmiddags. Jag har inte haft mycket koll på politiken eller svenska nyheter överhuvudtaget sen jag flyttade hit, men att inte utnyttja sin rösträtt känns som en skymf mot alla som kämpade för den, eller för alla som lever i diktaturer idag. Hellre missnöjesrösta blankt än att inte rösta alls.
Och jag tycker om känslan av att styra landet de där femton sekunderna i valbåset.

måndagen den 1:e juni 2009

Is that alcohol you're consuming?

Helgen blev lagom crazy. Parkparty - party - afterparty - morningparty - walking party - parkparty, ungefär så. Såg inte mycket av själva staden, men det var mycket skyskrapor, mycket futuristiska byggnader. Och tre sjukhus.
Bäst var den snälla polisen som sakta sakta gick fram och frågade "Is that alcohol you're consuming?" när vi hade vinflaskorna framme, klart och tydligt. Eller den signerade Roger Valentine-vinylen som låg mitt på vägen. Needless alley. Och musiken. De som uppfann portabla högtalare ska ha ett evigt tack. Mer elctroblipblop och framförallt SMK än vad jag brukar lyssna på, men det var mest rolig och mycket festivalfeeling. Och vi stack ut, det händer aldrig i London. Nadja var tillexempel den enda människan i hela Birmingham med hatt. Inte bara posititvt med det visserligen, som att inte komma in på Square peg först. Tack och lov fanns det en annan ingång. Och så träffade vi Patrick med delfinen och hans kompis.
Det var billigt där med, både taxiresor, alkohol och pastasallad, det är det enda som är bra med att ha vant sig vid huvudstadens skyhöga priser, man tjänar nästan in resan bara på det.
Hemresan blev förtidig för min del, men ibland får man vara förståndig och jag har aldrig åkt i en buss med så sköna säten, som att sjunka ner i en fåtölj. Alla bussar borde vara sådana. Sov som en stock, det behödes.

24 hour party people


Birmingham var fint.