Bonjour Tristesse

Ibland fungerar det att gå på ytan. Har läst François Sagans Bonjour tristesse för första gången. En av alla klassiker som ska hinnas med och omslaget och informationen att hon tog sitt efternamn efter en Proustkaraktär fick avgöra att det blev just den den här gången.
Smaka bara på det här: ”I lay full length on the sand, took up a handful and let it ran out like time. It was an idle thought, and it was pleasant to have idle thoughts, for it was summer.” Om årstider kan ha väsen fångar hon sommarens. En lagom liten bok att tycka om och precis rätt antal karaktärer att hålla reda på om huvudet är tungt.

Night

Min sommar (enligt definitionen mer ledighet, lättja och händelser som bryter vardagslunken) är bara inne på sin andra vecka och lite känner jag mig ur fas med resten av världen. Men det går det också. Att ha kvar, att se fram emot, så bra.
Under tiden är det trevligt med besök. Att dricka te mitt i natten och så. Jag gillar’t. A lot.
Gårdagen bjöd på spontanutgångkonsert (det bästa), vi stötte på vår första dansk här i London och halkade in på den eviga frågan: Varför har de lättare att förstå oss än vi dem? Ölen var inte god konstigt nog, men kombinationen glass och pommes senare vägde upp det.

Last weekend

Helgen har mest varit bra.
Lördagen var finfin, såg Electricity in Our Homes på Rough Trade (gratis är gott!) och gick ut i Camden med Nadja och många många av hennes jobbarkompisar. Så himla trevligt, har inte vart ute med ett så stort gäng på evigheter.

Och i söndags var det 1234 festival i Shoreditch park. Trodde att jag hittade i de trakterna nu, men lyckades irra bort mig på vägen dit, inte okej. En massa småsaker pajjade den från att bli lika bra som det såg ut på förhand. Vädret framförallt. Kyligt och duggregn och har man varken ordentliga kläder eller paraply drar det ner humöret. Att spelschemat inte stämde någonstans, det fanns knappt någon möjlighet att köpa mat (munkar eller varmkorv var de enda alternativen) och att vännerna hade tillgång till backstageområdet var annat som inte var så kul.
Hatcham Social och Factory Floor var bäst musikmässigt. S.C.U.M borde varit, men där drog de strömmen eller något helt utan anledning i tredje låten och så var den konserten slut och förstörd. Fattade aldrig riktigt vad som hände.
Men festival är ju trots allt alltid festival och jag har haft sådan abstinens, blev till och med lite glad av att gå på bajamaja igen. Den hjälper till att ta fram den rätta feelingen.

And then, suddenly

Igår ägnades kvällen åt att begrunda det värdelösa i att ha 30 tvkanaler men ingenting att titta på.
Nyheter ... zap ... någon halvtråkig komiker ... zap ... en miljonte repris av sex and the city ... zap ... frågesport ... zap ... de 50 sexigaste musikvideosarna ... zap ... reklam ... zap ... en miljonte repris av simpsons ... zap ... cricket ...

Sedan dök - kors i taket - en intressant bildruta upp och jag kastades rätt in i den sista halvtimmen av vad som ser ut att vara en alldeles fantastiskt vacker tragisk film, House of the Flying Daggers. Den sortens överraskningar är de bästa. Har läst på lite vad den handlar om och storyn känns så klassiskt bra, med triangeldraman, förväxlingar, spioneri och olycklig, förbjuden kärlek ala Shakespeare. En miljö långt ifrån vardagslivet och foto som tar andan ur en gör det inte sämre. Måste se hela.

Exhausted

Egentligen är det väl meningen att man ska vara pigg när man har varit ledig. Jag är bara utmattad. Det har varit fyra intensiva dagar, tur att det är helg nu.
Familjen for iväg tillbaka hem igår och det värkte i hjärtat att krama alla hejdå. Det har varit så roligt att dem här, att få visa var jag bor och vad jag gör och hur jag lever mitt liv nu.
Båttur på Themsen var en av höjdpunkterna, har varit sugen sedan värmen dök upp. Inget är så mycket sommar som båtar och vatten.

#192

Min familj är här och det känns bra.
Och en smula konstigt.
Att krocka världar är inte min starka sida.

Harry Potter and the Half-blood Prince

En liten spoilervarning är på sin plats, om ni inte hunnit se den.


Kunde inte låta bli att poppa in på kvartersbion under gårdagens första förmiddagsvisning och se den senaste Harry Potter-filmen. Och med inställningen att inte förvänta mig för mycket av filmer omgjorda från böcker och insikten att det är två olika medium var den i stort sett en njutning. Det måste vara apsvårt att göra en under-tre-timmar-film av en sjuhundra-sidors bok. De borde delat upp den.
Jag brukar klaga på att det är för lite vardagsliv i filmerna, det är det som ger dem själ, men i Halvblodsprinsen var det tvärtom. En hormonbomb har slagit ner på Hogwarts och det hånglas överallt. Kampen mot Voldemort kommer i skymundan av alla kärleksproblem och förväxlingar. Och den är rolig. Särskilt Harry på Fenixelixir, en kärleksdryckspåverkad Ron och bildsköne Cormac McLaggen ätande sin efterrätt. Hittade en sorts recension (i brist på bättre ord) på NMEs hemsida där reporten jämför den med Skins, fast med trollkarlar och helt ute och cyklade var han inte.
Scenografin är fantastiskt, älskar alla små detaljer som en efterlyst-poster över varulven Grårygg och Umbridge-dockorna i tvillingarna Weasleys skämtbutik.
Och öppningsscenen, kameraåkningen över London (hemma!) och förstörandet av bron tar andan ur en.
Däremot känns det onödigt att lägga till scener som inte finns med i boken. Varför låta dödsätarna bränna ner Kråkboet? Aj aj vad det gjorde ont i hjärtat.
Och Dumbledores död var inget vidare, heller. Det var svårt att fatta hur stor förlust det var för trollkarlsvärlden. Jag grät inte, det gör jag alltid i boken, så de måste gjort något fel där.
Skådespelarinsatserna var överlag bättre än i någon av de föregående filmerna. Förutom Ginny, jag tycker inte riktigt hon fungerar, det känns mest stelt. Trist att varken Snape och Malfoy som var outstandning inte syntes mer. Och unge Tom Dolder var ungefär tusen gånger kusligare än Voldemort.
Men på det stora hela, är du ett Harry Potter-fan är det värt att se den. Om du inte är det kommer du inte förstå mycket. Att - minimum - ha sett de andra fem filmerna är ett måste. Jag är bara tacksam att jag fick växa upp med böckerna.

Summerholiday

Francis har sommarlov nu. Vilket innebär oregelbundna arbetstider för min del och att inte riktigt veta hur mycket jobb det blir från en vecka till annan. Men också sovmornar och inget mer krångel med skoluniformsslips och snörskor. För- och nackdelar, precis som med allt annat.
Egentligen hade jag tänkt fara någonstans idag men har fastnat här hemma istället. De har blivit en göra-ingenting-dag och jag pillar sårskorpor och slösurfar.

I hate goodbyes

Har precis kommit hem från crepe-stället där lunch intogs för sista gången med Jorunn (och hennes familj). Hon lämnar London för gott imorgon vilket känns trist. Kommer framförallt sakna våra luncher, filmkvällar och att ha någon boende så nära. Avsked är otrevliga saker.

Igår hängde jag i sju timmar på Twee as Fucks (det måste vara bästa klubbnamnet ever) alldayer och såg minst lika många band. En del var riktigt bra, annat mest alldagligt. Eftersom jag inte hade hört merparten av banden förut kommer det att ta lite efterforskning att lista ut vilka som var vilka.
Att få se Days var ett privilegium iallafall, de spelar nästan aldrig live. Skönt att få bekräftat att de är indieperfektion även på scen.

Post cards

Idag har jag fyndat gamla turistvykort. Riktigt gamla, nästan 100 år. De flesta jag valde ut är tomma men några skrivna kunde jag inte låta bli. Det är så roligt att tjuvkika på andras liv.
Som det här, skrivet 8 mars 1915, adresserat till en Miss nånting, Marble Arch Hotel, Hyde Park, London.
Dear m.
Would it suit you if I came up Wed. week in the afternoon? would like a see David Copperfield if it is still on. Let me know when you, cannot get on a thursday. Had a letter from ? last week I think I sent you it. Went to Richmond with m. Knight yesterday, had a jolly time. Drop me a card. May I wish you luck, hope you are well, love from Mary.

Fire Dance

Igår var jag på en spelning med The Pan I am. Hade knappt hört dem förut, men en vän tycker om dem och det räcker som skäl för att ta sig en titt.
Musiken kändes iallafall live halvsvår att kategorisera, poetiskt talade texter över tunga instrumentala partier blandat med mer rena melodier och indierockrefränger. Volym som golvar en. Kvantitet. En gnutta folkmusik, skumma ljud, trummande på plåtbitar.
Men det som lever kvar starkast i minnet är framförandet. Edward Eke är allt man kan önska sig av en frontman. En vilsen älva i grönt strålkastarljus som skakar i konvulsioner och det är obekvämt och alldeles fantastiskt på samma gång. Han leker med mikrofonen, med bandmedlemmarna, med publiken, står på bord, kastar ljus, hänger i taket. Och visst har det gjorts förut, får väl nästan räknas som klassiskt rock’n’roll – beteende nuförtiden, men jag har aldrig sett det så här. Kanske är det miljöns förtjänst, det blir sånna kontraster. Eller så låter jag bli att analysera sönder allt. The Pan I am förhäxar. Punkt.
Men så fort musiken tystnar är Edward en alldeles vanlig rar 20 – nånting pojke som helt oväntat avslutar konserten med ett ”That was it for tonight. I’m going for a wee.” Hur är det möjligt att så drastiskt förändra personlighet på en sekund?

Så länge skutan kan gå

Mera virkat. En sjöman.

Oh how I try

Jag har minsann försökt. For tusen mil i tunnelbanan för att utforska en park jag bara promenerat förbi tidigare. Strosade runt i timmar. Läste lite. Spillde ut tre fjärdedelar av lunchen på gräsmattan. Fåglarna och ekorrarna blev nog glada iallafall. Strosade lite mer under paraplyet i ösregn. Hade jag haft en mp3 - spelare hade Jesus and Mary Chains Darklands gått varm. Nu spelade jag upp hela skivan i minnet istället. Det gick sådär. For de tusen milen hem igen.
Det kändes inte lika spännande som mina upptäcksfärder brukar vara, men när helheten är gråtrist får man se det fina i småsakerna. Roligt idag: En ny podcast från favoritmusikbloggen och någonting att göra på lördag.

Take me home or take me anywhere

Jag kommer vara bitterheten personifierad den här veckan även om det inte är klädsamt. Hela världen ska till Hultsfredsfestivalen och jag önskar så att jag också kunnat gå. Men unnar så klart er som ska dit att ha en massa roligt. Dansa er galna på fina spelningar, var svettiga och äckliga med flottdrypande hår, skaffa nya vänner, snitta max fyra timmars sömn per natt, lev på langos och alkohol (Tescos enpunds-sallader hade annars varit den perfekta festivalmaten), var allmänt galna.
Den allmäna längtan efter hemma jag började känna under hettan underlättar inte direkt. Har strött salt i sår och titta på bilder från festivaler från förr, det värker av längtan efter mer sådant.
Målet från och med imorgon är att göra något konstruktivt av ensamtiden och inte gräva ner sig. En jobbig vecka överlever jag, trots allt.

Hugo the spider

Idag är jag bitterheten personifierad (mer om det sen) men blev alldeles varm i magen när jag hittade den här bildserien, gjord hösten 2007. Då släpptes The Tellers första skiva och åh vad jag tyckte om dem. Ett belgiskt (!) gitarrbaserat band som låter som en blandning av Libertines och Violent femmes och har precis lagom mycket fransk brytning. Måste ta reda på vad de hittar på nuförtiden.

Hugo the spider put his hat on

Stole four pairs of shoes

And left the attic and his mom

He's fooling around with a bumblebee

Talking about love for two pounds twenty

Hugo come back
Hugo come back
Love is a trap, love is a trap
Hugo come back oh Hugo come back
Oh Hugo come back listen to your friends
Love is always a trap, in the end

Hugo the spider lost in the city
Nothing to eat and his bag is too heavy
Full of disillusion Hugo fell asleep
And got crushed by a bike's white wheel


Hugo come back
Hugo come back
Love is a trap, love is a trap
Hugo come back oh Hugo come back
Oh Hugo come back listen to your friends
Love is always a trap, in the end

Hugo you are not one of those fools
I beg you please don't follow their rules
Hugo I beg you please would you come back
To me 'cause love is a trap


Hugo come back
Hugo come back
Love is a trap, love is a trap
Hugo come back oh Hugo come back
Oh Hugo come back listen to your friends
Love is always a trap, in the end
Hugo's mother put her hat on, spat on every girl
And said goodbye to her beloved son


Hugo's not back
Hugo's not back
That was a trap, that was a trap
Hugo's not back
Hugo's not back
That was a trap, ain't it
Hugo's not back, no doubt it's the end
That was a trap again.

ögonbedövande

En ny platsförälskelse. Parlament Hill, Hampstead Heath. Utsikten tar andan ur en.

Där vill jag vara, under många sweet summernights.

From scratch to Blur

Skrapsår på knäet, då var sommarbenen fulländade. Önskar bara att jag fått det på ett annat sätt. Att trilla på inlinesen eller ramla ner från ett klätterträd känns helt okej men inte att falla pladask på Oxford Street för att man stressar över vägen. Nu är det slut med den onödiga latheten, det är dags att börja gå de där extra två meterna åt fel håll och vänta vid övergångsstället. Såhär i efterhand var det kanske lika bra att det hände, innan vurpan hängav jag mig för en gångs skull åt konsumismen och handlade mer än planerat.

Innan det hände kunde jag inte tänka på annat än på hur många som gick runt i Blur-tröjor. De gör sin andra återföreningsspelning i Hyde Park i kväll och ända sen jag fick veta att jag har ledigt idag har det velats fram och tillbaka om jag ska gå eller inte. Vet fortfarande inte. Största skälet till att jag vill se dem känns, trots allt, inte helt hundra. Det är helt enkelt lånad nittiotals-nostalgi, jag har förläst mig på Mats Jonssons Hey Princess, Linda Skugges tidiga krönikor och gamla nummer av Pop. Sångerna väcker minnen och känslor som egentligen inte är mina. Det är så lätt att älska sånt som redan hänt, så tilltalande att längta efter en tid man aldrig upplevt.

Storstadsmagi

En räv spatserade förbi tvärs över garaget utanför mitt fönster igår natt. Pälsen glänste i halvmåneljuset och såg den välmående ut. Och jag trodde alla stadsrävar var lika skabbiga som the Crack Fox. Hoppas den dyker upp fler gånger

Boiling hot

Sommaren tar kål på mig. Enligt East Finchley - flickornas termometer var det 32 grader i skuggan igår. Trettiotvå. Lika varmt som i Thailand. Varmare än Bahamas. Och för första gången på månader ville jag befinna mig någon annanstans. Hemma. Att helt spontant kunna slänga sig på cykeln, fara förbi bullerbyängar och kasta sig i sjön. Eller åka in och picknicka vid älskade underbara alltid lika kalla Vättern. Storstad och högsommar är ingen vidare kombination.
Kan åtminstone skatta mig lycklig som inte har behovet av att ta tunnelbanan in till jobbet. De fullproppade vagnarna där syret tar slut och passagerarnas rinnande svett blandas och skapar hala pölar och oidentifierbara lukter. Kanske så nära man som i-landsmedelklass kan komma föreställningen om helvetet på jorden. Luftkonditionering är tydligen på G, men inte förrän nästa sommar. Bussarna är snäppet bättre men där är du iallafall nästan garanterad sittplats.
Nej, vart tog det gråa regniga England vägen?

(Och skulle jag åka på flunsan är jag iallafall i gott sällskap. Jag hoppas Jens kryar på sig.)