Såg om en av mina bästa tonårsfilmer härom kvällen. Den är lite som en blandning av Döda poeters sällskap och Fucking Åmål och jag var sådär fint lära-sig-varenda-replik-utantill-besatt av den några månader på högstadiet. Filmen har så många bra beståndsdelar; internatskoleliv, första största kärleken, vänskap, starka känslor och Shakespeare-citat i en salig blandning. Den är lite på gränsen till pinsam och pretentiös några gånger men slutet är så sorgligt att jag fortfarande gråter ögonen ur mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar